Naturvardsverket_Nils_hallberg
Det finns en hel del regler som omgärdar snöskoteråkningen, och det är inte alltid så lätt att få en överblick. Allemansrätten är något bland ”det mest svenska” som finns. En rätt som ger oss frihet under ansvar. Den berör många och är samtidigt något som folk verkligen bryr sig om.
Nils Hallberg, miljörättsjurist vid Naturvårdsverket och Margareta Svenning, naturvårdsjurist vid Länsstyrelsen Skåne har tittat närmare på vad det är som egentligen gäller vid snöskoteråkning runt om i vårt land.
Nils Hallberg började med att konstatera att det finns en massa lagar och förordningar som på ett eller annat sätt berör vårt sätt att framföra snöskoter i terrängen.
– Man måste först definiera vad som är terräng, och enligt förordningen om vägtrafikdefinitioner så är terräng ”ett område som inte är väg”. Vad är då väg kan man undra. Enligt definitionen handlar det om ”en sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon”. Med ”plats som allmänt används för trafik med motorfordon” menas plats vars syfte är att motortrafik ska kunna förekomma.
Nils konstaterade sedan att som terräng räknas åker, äng, park, obanat naturområde och vägar som inte är allmänt befarna.
– Sedan kan man ju undra vad som gäller för isar? Isbelagda vattenområden är en form av terräng, men eftersom is inte är barmark råder det inte enligt lagen något generellt förbud mot körning på istäckta vattenområden, berättade Nils.
Därefter gjorde Nils en snabbsammanfattning av Terrängkörningslagen, som syftar till att skydda allmänna intressen mot skador och störningar som orsakas av trafik med motordrivna fordon. Grundtanken med lagen är att mark och vegetation ska skyddas mot skador samt att störningar på fauna och friluftsliv minimeras.
– Redan i första paragrafen säger man att körning i terräng med motordrivet fordon för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk är förbjuden i hela landet på barmark, och på snötäckt skogsmark med plant- eller ungskog, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på skogen. Förbudet gäller även på snötäckt jordbruksmark, om det inte är uppenbart att körningen kan ske utan risk för skada på marken.
När det gäller Terrängkörningslagen finns det även flera undantagsbestämmelser för viktiga samhällsfunktioner och för viss näringsverksamhet. Sedan kan förbuden också utvidgas genom regeringens eller länsstyrelsens beslut.
Regeringen har i delar av fjällområdet inrättat 12 områden inom vilka det råder förbud mot att köra motordrivet fordon även om det annars skulle ha varit tillåtet enligt den allmänna regleringen.
– Sedan har vi ju det här med allemansrätten som är ett kapitel för sig, eftersom det här finns en stor gråzon, förklarade Nils.
Allemansrätten handlar om var och ens rätt att använda annans fastighet, för att framför allt att färdas över den åtminstone till fots och under en kortare tid även vistas på den. Tanken med allemansrätten är att alla ska ha tillgång till naturen, samtidigt som vi har ett ansvar att visa hänsyn och varsamhet.
Nyttjandet av marken får inte gå så långt att fastighetens ägare (eller annan med särskild rätt till fastigheten, t.ex. en nyttjanderättshavare) tillfogas nämnvärd olägenhet eller ekonomisk skada. Och här närmar vi oss en av frågeställningarna som gör allemansrätten ganska luddig.
Vad innebär nämnvärd olägenhet eller ekonomisk skada? Det är ganska oklart och de lagbestämmelser – främst straffrättsliga – som har betydelse är delvis svårtolkade, och rättspraxis är här mycket sparsam. Man hänvisar ofta till sedvanan, men den varierar i olika delar av landet och kan också på andra sätt vara svår att slå fast.
I Miljöbalken sägs också att någon allemansrätt inte finns beträffande biltrafik och annan trafik med motordrivna fordon (inbegripet mopeder). Samtidigt kan markägaren på enskild väg förbjuda sådan trafik.
– Så egentligen finns det ingen möjlighet att hänvisa till allemansrätten för att köra snöskoter på annans fastighet. Men det finns ju en grannelagsrätt och en sedvanerätt som man kanske kan hävda säger några.
Nils redogjorde snabbt om innehållet i grannelagsrätten, som är en del av fastighetsrätten och som behandlar rättsförhållandet mellan grannar och grannfastigheter.
Ofta handlar dispyterna inom detta område om ett slags kompensationstänkande. Typiska uttalanden som ”grannen får stå ut med åtskilligt av mig för jag får stå ut med detsamma från hans sida.”
I 3 kapitlet 1 § i Jordabalken står att: ”Var och en skall vid nyttjande av sin eller annans fasta egendom taga skälig hänsyn till omgivningen.”
– Vi kan konstatera att det vid konflikter i dessa sammanhang är lätt att hitta motparten, men ofta svårt att lösa konflikter och reglera skador, eftersom det är extra känsligt med grannar, menade Nils.
När det gäller sedvanerätten finns inte heller särskilt mycket att hämta för att reda ut förvirringen. Det finns ett Skattefjällsmål från 1981 som inte säger så mycket och det senaste s k Nordmalingsmålet, där det i Högsta domstolens dom bl a sägs:
”När det ska bestämmas hur lång tid som ligger i uttrycken ”av ålder” och ”efter gammal sedvana” kan den tid om 90 år som brukat anges i fråga om urminnes hävd vara en rimlig utgångspunkt.”
Men det här fallet gäller ju rennäring och frågan är om man kan dra paralleller till andra näringar och verksamheter?
Nils försökte i slutet av sitt anförande ändå dra några slutsatser och konstaterade då att:
– Snöskoteråkning omfattas i dagsläget förmodligen inte av allemansrätten – dock finns det en stor gråzon.
– Snöskoteråkning kan eventuellt vara grannelagsrättsligt tillåten på grund av ”förhållandena på orten”. Landet är ju långt och stora skillnader finns mellan exempelvis norra och södra Sverige.
– Snöskoteråkning ställer förmodligen höga krav på ”skälig hänsyn”, pga. skaderisk, buller m.m.
– Sedvanerätt? Ja, man säger ju att den träder i kraft efter 90 år, då är det alltså först cirka år 2050 vi kan börja hänvisa till den.
Men Nils slutsatser handlade också om några viktiga ledord:
– Se till att inte störa och inte förstöra, då har vi en möjlighet att få bedriva snöskoteråkning på de premisser som gäller idag.
Margareta Svenning, kommenterade och lade till en hel del synpunkter under Nils föredrag, eftersom de tillsammans tillhör en grupp i Sverige som idag kan mest om allemansrätten. Margareta har ett uppdrag från Naturvårdsverket att se över allemansrättens rättsliga ställning och framtid.
– Jag har tillsammans med Klas Sandell försökt att göra en så allsidig belysning av allemansrätten som möjligt och fokuserat på möjligheter och begränsningar, berättade Margareta inledningsvis.
Margareta konstaterade också att hon under utredningens gång alltmer fått klart för sig att allemansrätten är något som berör många och något som folk verkligen bryr sig om.
– Den är högt älskad och omtyckt, och en väldigt viktig del av varumärket Sverige.
Enkäter har bland annat skickats ut till länsstyrelserna kring deras syn på nuläge och framtid. Ur denna enkätundersökning redovisade Margareta en del intressanta slutsatser.
– Bland annat har vi tittat på olika konfliktscenarion som förekommer och som kan komma att öka i framtiden. Olaga instängsling är ett av de vanligaste problemen när det gäller allemansrättsliga typkonflikter. Ofta handlar det om två grannar som inte kan komma överens, vilket ju inte är så trevligt.
Sist på länsstyrelsernas tio-i-topplista är överutnyttjande av mark av okända besökare. Till den här kategorin kan ju faktiskt snöskoteråkande hänföras.
En tendens man kunnat se är att enskilt utnyttjande av naturen är vanligast, men är i avtagande medan kommersiellt organiserade aktiviteter ökar. Hit räknas olika arrangemang och tävlingar av olika slag.
– De kommersiella aktiviteterna har börjat få en mycket stor betydelse i flertalet län, men samtidigt skulle ett kommersiellt undantag från allemansrätten i de flesta fallen få svåra konsekvenser för den regionala utvecklingen, konstaterade Margareta.
Länsstyrelserna anser att hoten mot allemansrätten handlar om privatisering och exploatering av allemansrättsligt viktiga områden, men även om bristande information, överreglering och kommersiellt överutnyttjande.
Samtidigt anser mer än 60% av länsstyrelserna att man har otillräckligt kunnande om allemansrätten och att man behöver kompetensutveckling inom området.
Margareta sa att det finns olika tolkningar i landet vad som är accepterat. I norra Sverige är t ex snöskotertrafik vanligt och därför mer accepterat än om det skulle ske på samma sätt söderut. Hon påpekade också att den ”gråzon” mellan vad som är lagligt och förbjudet, kräver ett stort ansvar av snöskoteråkarna. Och som alltid är det bäst att prata med varandra!
Direkt efter Margaretas anförande startade en paneldiskussion där Margareta och Nils Hallberg svarade på frågor från forumdeltagarna.
P-O Wikberg, Naturvårdsverket, undrade vad som krävs för att göra allt tydligare, så att man inte behöver vara i den s k gråzonen i framtiden.
Margareta och Nils hade väl egentligen inget direkt svar på frågan, men deras gemensamma svar var att mycket handlar om att man pratar med varandra, markägare och skoterfolket.
– Kontakta markägarna och försök få tillstånd en lösning som båda parter kan acceptera.
I det sammanhanget kan vi informera om att Snöskoterrådet har tagit fram ett förslag till markägareavtal som finns på snoskoterrådet.se.
Margareta hävdade också att det är otroligt viktigt att vi lever efter mottot ”inte störa, inte förstöra”.
– Så fort vi börjar gå över gränserna, blir diskussionerna större och debatten hårdare. Om alla sköter sig klarar vi oss från en ny lagstiftning som kan bli tuff.
Sofia Lindblad, LRF, instämde i dessa synpunkter och stödde helt tanken med vikten av att prata med markägarna och kom överens, då blir det inga irritationer.
Lena Nilsson, polis, konstaterade också att de flesta irritationerna när det gäller allemansrätten handlade om osämja mellan grannar.
– Oftast brukar de gå att lösa med sunt förnuft, och de gånger man fortfarande är oense brukar vi säga att vi kanske ska ta hit Robert Aschberg, och då brukar de lugna ner sig och prata med varandra som vettiga människor. Det handlar i mångt och mycket om att vi måste bli bättre på att kommunicera med varandra.
Nils Hallberg avslutade diskussionerna med att konstatera att allt fler blir intresserade av att betala för sina fritidsaktiviteter. Med sämre vintrar kommer fler att behöva köra snökanoner och lägga ner mer tid och resurser på att hålla exempelvis skidspår i gott skick, och då kommer nog fler spår att behöva finansieras med avgifter av utövarna. Sak samma kan bli allt mer aktuellt även vad gäller skoterleder.
– Vi borde se till att få bättre underhållna leder och försöka kanalisera skoteråkningen till dessa.